…tycks inte riktigt ha slagit igenom ännu i Sverige. Tyvärr. Börjar bli gruvligt trött på den där exkluderande dikotomin bibliotekarie/biblioteksassistent. Hierarkiskt, förlegat och orättvist.
Tänk om vi – när jag jobbade i bokhandel – hade varit tvungna att dela in oss i “Bokhandlare” och “Bokhandelsassistenter”? Så oerhört fånigt det hade känts. Och diskriminerande.
Dieselverkstadens bibliotek är mig veterligen det enda svenska bibliotek hittills som har tagit till sig begreppet biblioteksmedarbetare och konsekvent försöker tillämpa en inkluderande modell. Alla som jobbar där, oavsett examen, tituleras biblioteksmedarbetare. Finns det fler bibliotek som lämnat den idiotiska dikotomin bibliotekarie/biblioteksassistent? Och börjat inkludera och respektera alla medarbetares mångskiftande kompetenser?
För övrigt tycker jag att ordet låntagare känns ungefär lika “respektfullt” som bidragstagare. En sk bidragstagare är en försäkringstagare som utnyttjar rätten till utbetalning från socialförsäkringen när han/hon är i behov av det, inte någon som “tar” bidrag. Och den som lånar en bok i ett bibliotek är en skattebetalare som utnyttjar sin rätt att läsa våra gemensamt ägda böcker. Han eller hon borde egentligen kallas bokägare, eller bokläsare, inte låntagare.
Varför har jag taggat det här inlägget Bibliotek 2.0? För att frågan om hur biblioteksmedarbetarna kallas – och därmed värderas – har med Bibliotek 2.0 att göra. En hel del.
bibl.se 
Veldig viktig det du skriver her! Selv prøver jeg å bruke uttrykket “Bibliotekfolk” om de som arbeider i bibliotek. Men det er enda viktigere hva vi kaller våre “kunder”, “brukere”, “eiere”, “medarbeidere”. Med tanke på Bibliotek 2.0 burde kanskje de som bruker biblioteket kalles medspillere? For det er jo det som er grunnlaget for selve Bibliotek 2.0- tanken at de som bruker biblioteket får en like stor innflytelse på bibliotekets utforming slik at det fungerer best mulig.
Det är sant, vad vi kallar våra kunder är viktigare. Men det ena hänger ihop med det andra. Om vi använder ett hierarkiskt språkbruk om oss själva präglar det lätt vår syn på “de andra”. Om vi delar in oss själva i A och B-lag så är steget inte långt till att betrakta kunderna på samma sätt.
Medspelare? Ja, kanske det. Eller varför inte delägare? Ett annat ord jag gillar är medskapare.
det där med titlar är ju ett känsligt kapitel…på mitt jobb lever de delvis kvar och ett flertal gånger har jag reflekterat över deras menlöshet då det visat sig att två personer som är lika kompetenta, gör liknande saker men den ena är bibliotekarie och en andra biblioteksassisten?! Tyvärr brukar det oxå avspegla sig en skillnad i lönekuvertet. Jag tror det delvis är vi själva som håller fast vid det, som någonslags diffus karriärväg, assisten, bibliotekarie, 1:e bibliotekarie. Men det finns hopp, när min nya chef tillträde valde han inte titeln Överbibliotekarie utan bibliotekschef. Han tyckte att det var ju just det han var, chef för ett bibliotek. Dock fanns det några som tyckte det var synd och skam att han valde bort den ärevördiga överbibbliotiteln. Men han menade på att titlar mest var en ursäkt för att inte ge någon en bra lön. Det är ju det jobb en person gör på plats i organisationen som ska räknas, dens utvecklingslusta och möjligheter och inte någon exkluderande titelexercis
Jag håller med! Fast en gång i tiden hade jag en helt underbar titel, det var när jag jobbade på FMV och kunde stoltsera med den anrika titeln
“Byrådirektör”! Som tagen ur en 40-talsfilm
“Byrådirektør”, er ikke byrå det samme som vi på norsk kaller Kommode? Dvs. et møbel med skuffer, vanligvis brede?
jeg er enig i at det ligger mye lønnspolitikk og karriære-tøys i titler og stillingsbetegnelser. Dette er irriterende og vitner om bibliotekarenes manglende trygghet og tro på egen verdi. På tide med en liten revolusjon? Her i Norge er systemet svært vanskelig å snu og titlene er støpt i betong i forhold til lønn og karriæreveier, men utad i biblioteket må det være mulig å innføre bibliotekmedarbeider som felles tittel i bibliotekdeleierenes/bibliotekmedspillerenes øyne. Tror nok at mange bibliotekarer stritter imot etter mange års kamp for å få på plass lønn og “status” i et tregt system. Kanskje enklere fagbibliotek enn i folkebibliotek?
Selv er jeg stolt over å være bibliotekar, og liker å skilte med det i de sammenhenger jeg representerer biblioteket i jobbsammenheng eller privat. Ser ikke på det som noe problem i forhold til å ha et navneskilt med bibliotekmedarbeider når jeg er i biblioteket.
Vi trenger mer åpenhet i forhold til nye yrkesgrupper og ny kompetanse i bibliotekene. En flatere struktur hvor alle er bibliotekmedarbeider ville være et viktig signal om at biblioteket er et sted der alle kan bidra.
Hej Åke! Jag håller med i det du skriver, förhoppningsvis blir “branschen” snart mogen för den här sortens diskussioner om vilka kunskaper & kompetenser som behövs på 2000-talets bibliotek. Trenden är ju att man vid återbesättningar skaffar sig bibliotekarier istället för assistenter, men med tanke på allt större krav om kreativt skapande miljöer och IT-utvecklingens möjligheter, kan man fråga sig om det inte också vore bra att få in människor med helt annan bakgrund, även på bekostnad av bibliotekarier. En mångskiftande verksamhet lär ju kräva mångskiftande kompetenser, helt rätt. Keep up the good work!
I egenskap av företrädare för DIK Bibliotekarieförbundet så bör jag väl hävda bibliotekariens status i alla lägen. Men om jag får vara lite personlig och privat, tycker jag att det finns ett behov av många olika sorters kompetens på bibliotek. Varför inte dramapedagoger, illustratörer, systemvetare, etc. Dessutom är många av våra biblioteksassistenter väl så kvalificerade examensmässigt som bibliotekarierna, de har bara valt “fel” ämnen.
Jag ser fortsatt att just bibliotekariers kompetens kommer att vara nödvändig på bibliotek, men också i andra sammanhang, varför inte olika typer av medieredaktioner. Men likväl som vår arbetsmarknad breddas, breddas också möjligheten för fler kompetenser att samverka med bibliotekarier på biblioteken. Jag hoppas att denna utveckling inte ligger så långt borta.
Intressant!
Paradoxalt nog ser jag en utveckling framöver där den bibliotekariespecifika kompetensen får allt mindre plats på de fysiska biblioteken – till förmån för, som du nämner, t.ex. dramapedagogens, systemvetarens osv – samtidigt som den traditionella bibliotekariekompetensen kommer att bli alltmer relevant UTANFÖR det fysiska biblioteket.
Begreppet biblioteksmedarbetare används i Nacka och inte enbart på Dieselverkstadens bibliotek. Ett faktum som inte hindrar mig från att kalla mig bibliotekarie. Varför detta skulle exkludera någon begriper inte jag? Jag har en bibliotekarieexamen, den är inte köpt , den har kostat mig en del studielån.
Ah, det är ju goda nyheter att “biblioteksmedarbetare” används i hela Nacka. Jag visste att det var på gång men inte att det slagit igenom helt och hållet på alla enheter…
Kjell-Arwe, att du kallar dig bibliotekarie uppfattar jag förstås inte som exkluderande. Det som däremot är exkluderande är bruket av själva dikotomin bibliotekarie/biblioteksassistent, vilket tyvärr fortfarande är ganska vanligt. Denna generaliserande uppdelning antyder att det bara skulle finnas dessa två roller att välja mellan på biblioteken och osynliggör därmed en hel massa andra viktiga roller och kompetenser på biblioteken. Alla icke-bibliotekarieutbildade riskeras att klumpas ihop som “assistenter” vilket antyder att de inte uppfyller normen – dvs som formellt utbildad bibliotekarie – och därmed liksom inte är “riktiga” bibliotekarier eller “riktiga” biblioteksmedarbetare. Alldeles oavsett samlade meriter och antalet akademiska poäng som medarbetaren har i bagaget. Jag vet att du och en hel massa andra bibliotekarier inte tänker så här, men själva språkbruket hänger kvar, vilket är problematiskt. Att detta missförhållande dessutom aktivt upprätthålls av facket gör ju inte saken bättre precis. DIK-Bibliotekarieförbundet motsätter sig som bekant tillsättning av bibliotekarietjänster av andra än formellt bibliotekarieutbildade. Jag antar att DIK:s policy leder till att få bibliotek vågar utlysa andra typer av tjänster än bibliotekarietjänster. Vilket jag ser som en konserverande faktor som riskerar att exkludera många potentiella medarbetare som biblioteken är i skriande behov av.
Förresten, Kjell-Arwe, du skriver att du inte har en köpt bibliotekarieexamen. Vad menar du med det? Finns det enligt din mening de som har en sådan?
Det där med att bibliotekarier får bara de kalla sig som har en viss typ av utbildning osv., det må vara hänt, tycker jag. Biblioteksmedarbetare öppnar för fler yrkeskategorier och jag kan inte se att vi från fackligt håll kan ha så mycket emot en sådan benämning av personer som anställs för andra syften än de rent “bibliotekariska” (vad nu det inbegriper, biblioteks- och informationsvetenskap är ganska brett).
Jag vill gärna jämföra med skolvärlden, som jag arbetat inom i flera år. Jag skulle inte kalla mig lärare (det finns regler för vilka som får kalla sig det), men definitivt pedagog. Tänk om skolornas rektorer skulle tänka “vi anställer bara lärare, förutom en eller annan vaktmästare”. Nu finns det i o f sig många rektorer som tänker så… 😉 MEN det är ju något vi vill ändra på från bibliotekshåll, vi vill få in skolbibliotekarier i skolorna.
Från det hållet kan man ju se det också. 🙂
Ja just det, vad är det där “bibliotekariska” egentligen?
Är den som städar bibliotekslokalerna när biblioteket är stängt mindre bibliotekarisk än den som plockar och sorterar bland hyllorna under dagtid?
Är den ej bibliotekarieutbildade medarbetaren som leder en läsecirkel mindre bibliotekarisk än den BHS-utbildade som inte engagerar sig i annat än lånebokshantering?
Är en IT-pedagog mindre bibliotekarisk än en utbildad bibliotekarie som leder användarutbildning?
Och är den outbildade medarbetaren som är en hejare på Book-IT efter 15 års bibliotekspraxis mindre bibliotekarisk än den nyutexaminerade BHS-aren som aldrig ens kommit i närheten av Book-IT?
Och hur är det egentligen i Sverige? Blir man bibliotekarie efter avslutad biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning? Nej!
Är man bibliotekarie när man har en bibliotekarietjänst. Ja!
Så har i alla fall jag förstått saken. Man kan gilla läget eller inte men såvitt jag förstått finns det ingen yrkesinriktad bibliotekarieexamen i Sverige, däremot en forskarförberedande högskoleutbildning i Biblioteks- och informationsvetenskap.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Från och med i höst införs faktiskt en bibliotekarieexamen i Borås (B&I-institutionen), på kandidatnivå:
http://www.hb.se/bhs/student/bibliotekarie.asp
Utbildningen är till för den som har en uttalad önskan att arbeta som bibliotekarie på någon typ av bibliotek. Samtidigt ger man ytterligare två examina, informationsspecialist och informationsarkitekt, som inte egentligen har någon relation till bibliotek som sådana.
När jag själv läste (90-talet) var lärarna mycket noga med att påpeka att vi INTE blev bibliotekarier av att plugga där, och att bibliotekarie är en tjänstetitel, som du påpekar Åke. Jag tror man nu har gjort ett försök att renodla alternativen för dem som vill arbeta på bibliotek, resp. dem som tänker sig en annan typ av karriär. Enligt den information som jag har fått har bibliotekarieutbildningen fått många fler sökande än de två andra inriktningarna inom B&I. Det är kanske inte så konstigt, eftersom bibliotekarie antagligen känns mer välbekant som “yrke” än de två andra. Ska bli spännande att följa var informationsspecialister- och arkitekter hamnar i framtiden.
Vad gäller det “bibliotekariska” så kommer vi nog aldrig hitta en definition som alla kan skriva under på. 🙂
Nä nån konsensus på det området är nog knappast i sikte 🙂
Men det kanske är bra? Fräscht egentligen med yrkesroller som är i ständig förvandling – som vänds och vrids på och ifrågasätts och försvaras och initierar spännade meningsutbyten. Det kan – i bästa fall – vara tecken på en kreativ konversationskultur vilket ju passar väldigt bra in i det som fler och fler fokuserar på idag: biblioteket som konversation. Det gillar jag. Konversera mera numera! 🙂
Jo Åke jag menar med det att jag åren 82-83 verkligen satt av tid på BHS i Borås och inte köpt min examen från det omstridda Fairfax University.
Att DIK förbundet ser till sina medlemmars bästa är väl inte särskilt anmärkningsvärt?
Konversera mera numera är jättebra! intressanta inlägg.