Att halva riksdagen vill montera ned det fria och öppna samhället tycks inte bekymra bibliotekariesverige alls. Medan FRA-lagen debatteras hett i bloggosfären är det på bibliotekssidan i princip helt tyst, förutom ett fåtal röster. I ärlighetens namn ska sägas att jag själv vaknade i elfte timmen, eller snarare tolfte. Men ändå, en gåta är det att denna antidemokratiska kupp stilla åses utan massiva protester från den yrkesgrupp som i andra sammanhang påstår sig värna om “det fria ordet”, “det demokratiska samtalet”, “användarnas integritet”, bla bla bla.
Hur kan det komma sig? Kan tystnaden och passiviteten möjligen ha att göra med att det här inte handlar om hotade heliga pappersböcker utan om något som inte sällan av bibliotekarier tvärtom i sig uppfattas som ett hot (mot biblioteken): Internet. Skamligt nog är det ju snarare regel än undantag att (folk)biblioteken osynliggör, försvårar och misstänkliggör digital kommunikation.
I en bibliotekskultur som nästan ständigt sätter pappersboken före alla andra informations- och åsiktsbärare kan man sorgligt nog inte räkna med att bibliotekarier ska ställa sig på barrikaderna och försvara den digitala integriteten…
Demokratin? Ja den försvann medan vi sysslade med annat…
bibl.se 
Jag känner lite dåligt samvete här. På något sätt känns det inte som om jag gjort mitt bara för att jag gått med i en anti-FRA-grupp i Facebook… 😉
Dock har det känts svårt att formulera något klokt, andra har redan skrivit så bra om det hela. Men jag håller med om att vi borde stå på barrikaderna i den här frågan.